🎙 Ep15: Hur du tar ditt inre arbete på allvar, med lek och utan att forcera

Har du märkt att när du kämpar hårt för att få saker att hända, ofta är de gånger som du också undrar om du är på rätt väg, att det känns som att du inte får lön för din möda, eller undrar hur länge du ska behöva kämpa för att uppnå det du har satt ut att göra?

 

Och när jag säger “kämpa” menar jag att det sker ett arbete från din sida som tar från dig och som väcker ett motstånd, eller rättare sagt jobbar du genom och i ett motstånd. För jag är säker på att du har eller kan uppleva stunder när du lägger ner arbete som inte nödvändigtvis taxerar dig, som du gör arbetsamt och kan göra länge, men utan större ansträngning. Ett flow.

 

Det jag vet är att det inte är något fel på din disciplin och du är inte på något sätt otillräcklig för din uppgift och ambition – vad det än är och särskilt inte om det är viktigt för dig. Vad jag tror är att du har gått vilse i illusionen som är vår yttre värld. Ditt yttre är en avspegling av dina inre strukturer, och din inre värld – du kan veta detta men ändå känns det som att det är i de yttre omständigheterna som ditt fokus behöver ligga. Vi öser och öser vatten ur båten som läcker in genom skrovet istället för att utforska och laga själva läckan. Det blir ett ensidigt fokus på effekt men inte orsak.

 

Ditt högre jag vet att skapande inte behöver ske genom forcering, genom kamp, genom motstånd. Du vet att det inre arbetet kommer först och att det inre skapar det yttre. Det spirituella skapar det materiella. Det som har form har sitt ursprung i det som vi uppfattar som icke-form. Och ändå är det så svårt att leva därefter när vi alltid befinner oss själva i en mänsklig upplevelse som är en fördröjning av vad en tidigare version av dig har skapat. Vilket förklarar varför vi ofta skapar mer av samma, även om vi är medvetna om ett mönster som vi inte finner servande längre. Komplext.

 

När du forcerar har du glömt bort det ditt högre jag vet. Något i ditt undermedvetna spelar exempelvis ut historien om att “för att få något att hända behöver jag ta allt i mina egna händer”, och “det jag vill kräver hårt arbete”. Om du slappnar av kanske det känns som att det betyder att du är lat eller hamnar efter. Du intalar dig kanske tyst att du inte ännu har förtjänat att slappna av eller har “råd” att göra det. Du upplever att din yttre värld ger dig inte “bevis” på att du kan, borde eller får slappna av.

 

Här finns lite sanning, men den tvistas. Du är skaparen av din egen verklighet, men du samskapar den med långt mycket mer än vad du kan inrymma medvetet, och du är färgad av ditt eget koncept av själv – som är totaliteten av ditt förflutna och framtid. Utan att krångla till det mer än så, kan vi säga att du skapar det du tror att du är, och på det sätt som du tror att världen är. Det du håller som sant blir också sant, och därmed spelreglerna som gäller för dig och omvärlden.

 

Jag tar exemplet med att forcera då jag finner att jag själv lätt hamnar tillbaka i det. Att bli fintad av vad jag upplever är verkligheten just nu, sett till det yttre. Min visdom säger att avslappning, fantasi och inre arbete är förutsättningen för allt det andra, men mitt nervsystem och mitt ego är otroligt obekväm med att stanna av, för att slappna av och kunna lita på att tillåta något större ta rodret. Eller ordningen och reglerna för hur ett njutningsfullt skapande kan se ut.

 

Denna visdom kräver av dig att ha modet att inte vara av denna värld men att verka i den från ett mer totalt perspektiv. Du kan vara långt in på din spirituella resa men att vara en spirituell varelse i den mänskliga upplevelsen är verkligen som att sätta på dig ett par VR-glasögon, hamna i en situation där nästan alla dina sinnen övertygar din hjärna om att du faller ner från ett stup, och fortfarande behålla övertygelsen om att det inte är på riktigt. Du är den som skapar fallet, och likaså har du kontrollen att skapa att du inte faller. Det hela kan kännas väldigt bakvänt när våra mest påtagliga verktyg för att manövrera, de sensoriska sinnena för att leva i den materiella världen, säger något helt annat.

 

Om du är en person som känner ett starkt driv att utveckla dig själv och har en bakgrund och självbild av att prestera, eller ser dig som en kämpe, är jag nyfiken på hur mycket du tillåter dig att leka? Och vilka associationer som väcks från det ordet. Är det trams, något som barn gör som det inte finns tid med? Har du svårt att veta vad lek skulle innebära för dig? Likställer du lek med produktivitet?

 

Låt mig ställa frågan så här, har du någonsin haft ett genombrott, en toppenidé eller fått helt ny kraft när du har gjort något helt annat än vad du tänker att du borde göra för att avancera något? Gånger där du medvetet eller omedvetet har lyft dig själv ur syftet att prestera, att tänka. Där du tillåtit dig själv att bara följa stunden, dig själv och blivit förförd av nuet, som sedan gett fina ringar på vattnet på andra plan?

 

Att leka är inte exklusivt viktigt för barn, det är lika viktigt för vuxna. Vår fantasi är de drömmar och det mentala substratet som vi planterar i det spirituella, formlösa planet, med kraft av intention och emotion. Utan noggrann omsorg för hur och vad vi planterar på det formlösa planet, följer en verklighet som speglar detta. Vi drömmer hela tiden, på så sätt att det alltid försiggår en föreställning om vilka vi är och vad som är möjligt – och INTE. Utmaningen är att drömma med intention och inte vifta bort dess betydelse för annat. Lek är ett tillstånd som hjälper oss komma i kontakt med att sätta omsorgsfulla drömmar till liv. Där du verkligen kan slappna av och tillåta det naturliga i dig att bara vara, som stöttar processen att säkerställa att du planterar en trädgård du finner vacker.

 

Det vi gör när vi forcerar oss i vår yttre omvärld är att vi försöker tvinga vårt fikonträd att producera äpplen, utan att veta att vi själva har planterat fröet specifikt för fikonträdet. Vi försöker samtidigt styra vädret och beklagar oss över hur allt vårt slit ändå inte producerar äpplen. För att producera äpplen behöver du börja i det formlösa. I dina antaganden om hur du och världen fungerar. Detta kommer vi i kontakt med genom kunskap, genom att ifrågasätta allt vi tar för givet och tillåta oss att kliva ur det konstanta görandet och illusionen av det som vår yttre omvärld spelar upp. Görandet på ensam hand, i den yttre världen, kommer inte att kunna skapa det du vill utan hänsyn och samspel med varandet och de inre strukturerna. Lek är en enkel brygga för att kliva ur.

 

Om du inte upplever det du vill i din rådande yttre värld just nu, kom ihåg att ditt sökande alltid kommer att förbli ett sökande om du antar att det finns utanför dig själv. Och när du finner dig själv i en situation där du inte får ihop varför du inte löser något, testa och se vad som händer om du tillåter dig själv att göra det inre arbetet. Där du finner ett lugn och neutralitet. Hur det än ser ut för dig och vilken metod som får det att klicka i just dig. Hur mycket du än känner att det går emot din instinkt att göra det inre arbetet just nu framför det “yttre” och det som verkar slita i dig.

 

Jag har försökt lura mig själv till avslappning utan större framgång genom att närma mig det högst intellektuellt. “Om jag sätter mig och målar med vattenfärg en stund kommer jag att få ett kreativt genombrott”. Vad tror du händer då om jag börjar måla med den drivkraften och intentionen att något MÅSTE hända, och på ett visst sätt, när jag märker att det fortfarande inte kommer något? Hallå, jag har ju slappnat av nu, vart är de briljanta idéerna och kraften för att fortsätta här borta där mitt “riktiga jobb är”? Vad tror du att det gör med min självbild och vad jag fortsätter att skapa mer av? Trots att jag gör “detta” leder det inte till “detta”, vad är det då som är fel? Jag tycker att jag har fattat grejen men det blir ändå inte som det ska.

 

Vi kan utföra avslappning utan att slappna av, vilket i sig tyder på att det inte är riktig avslappning, och det är där det faktiska tillåtandet kommer in. Avslappning och lek har en gemensam nämnare i form av att det saknar forcering. Vad som utgör lek är väldigt individuellt men i kärnan ingår att vara spontan i stunden. Det kan finnas ett mål men inte ett resultat som du knyter upplevelsens värde till. En annan komponent i detta är att kunna hålla en tillit till dig själv, till det gudomliga i dig och vad du och alla andra är en del av. Det som inte blir gjort just nu, som jag vill få gjort, kommer att bli gjort. Jag behöver inte forcera det jag vill skapa. Och jag är inte ensam i det jag skapar.

 

Den ofta bortglömda halvan bakom att göra dina drömmar sanna är att komma ihåg att ditt inre avspeglas i ditt yttre, och att leva därefter. Vi har en materiell OCH en spirituell verklighet. Ofta fastnar vi i den materiella. Kom ihåg och våga tro på vikten av att prioritera det inre arbetet i form av lek, avslappning, meditation, intention, neutralitet, fantasi och tillit. De tillstånd som får dig tillbaka till harmoni och ur tjattret från yttre faktorer. Där du kan plantera på riktigt.

 

Låt dig ha närvaro nog att upptäcka när du låter dig luras med i vad du behöver åstadkomma och forcera i det yttre för att ändra något som har ursprung inifrån. För det börjar inifrån, det börjar i dig. Och det är löjligt modigt att leva i den ordningen då mycket av resan och spelet som är livet, skriker för att övertyga dig om att det du söker finns utanför dig och behöver ske genom forcering.

 

Det lustiga med att börja förstå och prioritera ordningen för vårt arbete och skapande är att det inre arbetet leder till ett yttre arbete som inte känns forcerat och som skapar det vi verkligen vill ha, och bättre än det vi försökte forcera från första början. Dina drömmar blir till verklighet först när du tar ditt inre arbete på allvar, när du vågar leka, och slutar forcera.

 

Tills nästa gång:

Don’t quit your daydream.

 

 

P.S För en mindre kondenserad version och “hela kakan” – lyssna på podden Business Med Själ – Episod 15.