Detta är endast några av nyanserna hos ”Fixaren” och många av oss har en del eller mer av dessa egenskaper. Personligen har jag, redan som liten, alltid dragits till hjältar och kanske än mer specifikt hjältinnor. Vare sig de hade övernaturliga krafter, såsom Wonder Woman, eller mer mänskliga attribut á la badass – tänk G.I. Jane (fiktiv), Rosa Parks, Lady Gaga och så vidare. Alla som visar på stark karaktär genom motstånd eller en orubblig vilja att hjälpa andra utan tanke på sig själva – de var mina idoler.

Att vara en superhjälte låter fantastiskt, någon som vi alla behöver eller själva vill vara, kan det verkligen ha någon baksida?

Kanske har du växt upp i en familj där du tidigt har behövt axla rollen som hjälte och fixare. Du har blivit sedd, accepterad och älskad utifrån din färdighet att lösa och hjälpa andra. Åtminstone har du tolkat det så – att ditt värde utgår ifrån vad du gör för andra. Ditt självförtroende har byggts från att lösa andra människors problem.

Kanske har någon annan omständighet i ditt vuxna liv, ett förhållande, att bli förälder, vänner, trauma eller annat trimmat fram denna fixar-person. I och med en hög känslighet för vad andra känner och uttrycker är andra sidan av det vackra empatiska myntet att du också lätt dras med och ned. Att hjälpa andra fungerar också som en väldigt bra distraktion från att hantera sina egna utmaningar. Ett exempel skulle kunna vara för de föräldrar som hamnar lite i en kris när ”barnen” flyttar hemifrån och en ny vardag ska formas – en vardag där du inte känner dig behövd på samma sätt längre.

Att ständigt lösa andras problem samt medvetet, eller omedvetet, få andra att behöva dig – är oftast i grund och botten ett beteende sprunget ur kärleken du inte kan, eller VILL, ge dig själv. Det är en omvälvande insikt. Vi kan gå en låååång tid, ibland genom hela livet som ”fixaren”, men det är som tidigare nämnt en enorm skillnad på att överleva livet och att leva det.

Vad som ofta leder till att skiten verkligen når fläkten, är när vi upptäcker att bitarna är slut. Vi har plockat bitar av oss själva och gett till andra för att vid sista biten inse att vi längs vägen har tappat förmågan att sätta ihop oss själva.

Som med all självrannsakan är första steget medvetenhet. Din fixarmentalitet är ett mönster och alla mönster kan brytas och formas om. Bara för att du har ett fotoalbum med massa ”fixar-bilder” betyder det inte att du måste fortsätta ta ”fixar-bilder” och lägga in. Det finns massa vackra kvaliteter med att vara en fixare och dessa behövs – men det behöver ske utan förbrukningen av dig som fixare. På andra sidan av ett destruktivt ”fixeri” finns friheten av att älska dig själv för VEM du är och inte vad du GÖR för andra. När du kan göra det och fortsatt hjälpa andra – här snackar vi hållbar hjälte/hjältinna.

Det var mina tankar, nu vill vi höra dina tankar.

Är du eller någon du känner en Fixare? Tack för att du läser och kommentera nedan. 👇😃💙

4 svar

  1. Sandra jag känner igen mig så mycket i det är. Dock så är jag inte så händig på vissa saker men då ta jag hjälp. På jobbet är jag den som fixar allt. Täcker upp om kollegor är sjuka eller pappa ledig.

    1. Intressant Lovisa! Vad bra att du faktiskt tar hjälp med saker, det i sig är ett stort steg. Vad gör du för att balansera ”fixandet” när det blir för mycket? 😅😊

      1. Har svårt balansera det fixandet. Men har blivit bättre att be om hjälp med jämn för dela arbetsuppgifterna på alla kollegorna.

        1. Balans är en ständigt pågående och skiftande process. Snyggt där, bra att använda sitt team så att alla kan prestera och må så bra som möjligt 😊🙌

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.